Jag har jobbat intensivt under en period – halva personalstyrkan på min nya arbetsplats var sjukskriven samtidigt och det innebar många och långa pass för mig. Ett tag kändes det som att själva platsen var som kvicksand – när jag väl kommit dit kom jag aldrig därifrån. Det var bra, kanske inte själva kvicksandskänslan, men jag trivs med att jobba där.
Det var bra, tills det inte längre var det. Inte i den omfattningen.
Det var inte bara jobbet, eller inte bara det jobbet rättare sagt; jag hade andra uppdrag samtidigt, och fortfarande ett trädgårdsland som skulle anläggas, innan sommaren kommit för långt och allting redan blommat över. Maj var som att paddla i ett strömmande vatten: jag hade fullt upp med att hålla kursen, det var ingen mening med att försöka hålla emot och stört omöjligt att ändra riktning. Sen gick maj över i juni och vattnet flöt ut på en stilla sjö. Det fanns tid att stanna upp, tid för återhämtning. Det var då kroppen sa ifrån. Jag vaknade en morgon med en svullen och öm armbåge – slemsäcksinflammation – och en stor trötthet i hela kroppen. Jag visste att jag inte hade lyssnat på min kropp, den hade protesterat och sagt åt mig att stanna upp och ta det lugnt, men jag stod kvar med spaden i handen, för som vanligt ville jag bara bli färdig. Först göra klart, sen vila.
Alltför ofta blir ingenting klart och det finns ingen tid för vila.
Det inte är en hållbar metod.
Det var inte hållbart den här gången heller och de senaste veckorna har det mesta gått ganska långsamt. Men förutom att kroppen sa ifrån så tydliggjorde det här också någonting annat: hur lätt det är (för mig) att tappa fokus, och hur det som ska vara ett medel ofta blir till ett mål i sig. Som det där jobbet. Jag fick höra att det var imponerade hur snabbt jag hade kommit in i det och hur bra det gick, trots att jag aldrig hade arbetat i branschen förut. Och jag sög åt mig, kände hur jag växte. Mitt ego växte. Jag fick känna mig behövd och vara del av ett sammanhang.
Fast sen slog en trötthet emot mig. Inte bara den där vanliga känslan av fysisk trötthet utan en psykisk trötthet: Jag vill ju inte vara duktig längre.
Att anpassa mig och vara duktig har varit mina överlevnadsstrategier. Jag är oerhört bra på det, har alltid varit det. Jag vill inte längre; jag vill göra revolt. För jag vet ju att det funkar på kort sikt, att vara duktig, men sen är jag där igen: utmattad. Och jag blev tvungen att påminna mig själv om att det inte är det här jag vill ägna min tid åt, ägna mitt liv åt. Det är ett medel, ett sätt att hålla mig (ekonomiskt) flytande medan jag avslutar utbildningen till rosenterapeut. Visst, jag skulle inte ha något emot att jobba vidare, på deltid, även i framtiden. För sammanhanget, människorna och det gemensamma målet. Men jag vill inte att det ska ta all min kraft och allt mitt fokus. För det är inte där jag kan bli mig själv.
När jag återigen fick stå vid behandlingsbänken i förra veckan – efter att först ha fått avboka alla behandlingar veckan innan på grund av covidsmitta på jobbet – och sen leda ett samtal om läkande skrivande blev det väldigt tydligt vad det är jag ska ägna min energi och mitt fokus åt. Vad jag mår bra av. Åtminstone just nu.
Vad är dina mål, och vilka är medlen som kan ta dig dit?
Har du några erfarenheter av att fastna på vägen mot ett mål, eller att tappa bort det helt för den delen?
Om du vill veta mer om hur en behandling i rosenmetoden går till kan du läsa här och på The Rosen Institutes hemsida.
PS. Jag är fullt medveten om att det är ett oerhört privilegium att överhuvudtaget kunna välja att ägna min tid åt någonting där jag ”kan bli mig själv” (det är ett helt annat blogginlägg), men med tanke på hur min kropp reagerar när jag inte gör det så känns det också som en nödvändighet. Jag är tacksam att jag har möjligheten, men också stolt och nöjd över de val och de prioriteringar jag har gjort och fortsätter att göra som gör det möjligt för mig att prioritera mig själv.