Att leva med en utmattning
Jag går upp tidigt. Jag flänger fram och tillbaka. Jag fixar och roddar med tre olika jobb. Jag hinner med ett läkarbesök, ett träningspass och en tur i simbassängen. Och det går bra! Jag förundras över att jag klarar det, över att jag inte är trött, över att det inte ens är svårt.
Sen sover jag dåligt en natt och på morgonen har jag svårt att förstå hur jag ska ta mig igenom dagen, eller ens ta mig ur sängen. Hela kroppen gör ont, huvudet är som seg kola men helt utan den söta smaken.
Två steg fram, ett tillbaka. Eller ibland ett steg fram och två tillbaka. Det är så det är för oss som en gång varit utbrända, eller kanske ”bara” vidbrända som min vän Kerstin brukade säga.
Det är som med solsalvan på våren, att jag måste bränna mig för att bli påmind om hur viktigt det är att smörja in mig. Fast den där utmattningen kommer inte bara om våren, den finns där hela tiden.
När jag för några månader sedan läste de där orden – Hur var det här för dig som lever med en utmattning? – på en utvärdering tänkte jag först att det inte gällde mig: Det var ju flera år sen jag blev sjukskriven. Jag slog ifrån mig, ville inte identifiera mig med orden, men jag insåg ganska snabbt hur fel jag hade. För faktum är att den finns där, hela tiden, den där utmattningen. Det är lite som att leva med ett missbruk. Du kan röra dig in och ut ur det. Ibland försvinner det helt ur sikte och du tror att du kan glömma det där nu, men så smyger den sig på dig, eller, inte sällan, hoppar på dig som från ingenstans.
Hur långt du än kommer ifrån den, hur länge du än har varit ”fri” kommer den alltid att finnas där, om inte annat som en del av din historia. Och du måste förhålla dig till den, vare sig du vill det eller inte. Du måste alltid vara medveten om och vaksam på riskerna. Annars står du där igen. Eller ligger, snarare.