Jag tror inte på snabba lösningar. Jag blir genast skeptisk om någon säger att de hittat någonting som är bra för allt och alla. Jag brukar tänka på det som ”personer som har sett ljuset”. Jag har aldrig sett det ljuset, jag tror inte att det finns, mer än i små glimtar som kommer och går. Precis som allt annat ljus och allt annat mörker vi rör oss igenom i livet.
Jag tror inte på snabba lösningar, jag tror på att långsamt röra mig djupare, eller ibland kanske runt runt någonting som jag inte riktigt är redo att formulera. Något som finns där men som ännu inte kan kläs i ord, än mindre uttalas.
Det bästa sättet jag vet att göra det på är genom att skriva.
När jag skriver kan jag hålla dialoger med mig själv. Jag ställer retoriska frågor som jag ibland svarar på, ibland bara låter stå som de är – ibland är det frågan i sig som är svaret.
Jag skriver om saker jag har varit med om, och genom att skriva ned vad som hänt kan jag ta ett steg bort ifrån det, titta på händelsen med nya ögon, se nya perspektiv och nya vinklar, och kanske förstå både mitt eget och andras agerande bättre.
Jag skriver om minnen från länge sedan, och genom att skriva ner dem kan jag bättre förstå vad som hände och hur det påverkat mig; genom att skriva kan jag låta mina erfarenheter bli till visdom, som en deltagare i min kurs i läkande skrivande en gång uttryckte det.
Jag skriver om saker jag inte har varit med om, men som jag kanske skulle vilja hände, och genom att skriva ner mina tankar kan jag få en tydligare bild av hur jag vill att det ska vara. Kanske kan jag se vad jag behöver, och ibland också vad jag kan göra för att komma dit.
Jag skriver om saker som andra människor har sagt till mig och hur det påverkat mig och genom att göra det kan jag tillåta mig att känna på de känslor orden väckte och därigenom få dem att släppa sitt grepp om mig, lite i taget.
Jag skriver om saker som jag har sagt till mig själv, om den inre rösten som säger att jag borde, eller inte borde, och genom att göra det kan jag tydligare se att den bara är en av flera röster och med tiden lär jag mig att lyssna mindre och mindre på de kritiska rösterna och att ge mer och mer plats åt de snällare rösterna. De som säger att det är okej att vila. Att det är okej att inte alltid prestera något. Att mitt egenvärde inte sitter i mina prestationer.
De röster som säger att det är okej att skriva, för att jag mår bra av det, även om ingen någonsin kommer att läsa det jag har skrivit.