En utmattning rikare

För fyra och ett halvt år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. Det kom som en total överraskning. Det var fullständigt väntat – det går inte att bli utbränd utan att först ha brunnit.

Jag föll.

Ett par veckor efteråt satt jag i ett tyst mötesrum tillsammans med mina båda chefer, slog mig själv skämtsamt på knäna och sa att nu var jag en erfarenhet rikare. Den här erfarenheten kommer jag att ha nytta av, sa jag.

Det var en lång väg dit och det är en lång väg därifrån. Kanske längre än jag någonsin kunnat ana när jag sa de där orden. Det var nog bra att jag inte kunde ana det. Till en början blev jag bara tröttare och tröttare, i nästan ett helt år. Jag fortsatte falla. När det till slut vände gjorde det det långsamt. Två steg fram ett tillbaka. Det är så det är med utmattningar. Det är så det är med livet.

Vi gör oss själva en otjänst genom att förvänta oss att någonting ska vara rakt.

Jag var sjukskriven på heltid i drygt ett år, sen på deltid i nästan ett år till. Efter det började jag plugga – för att jag ville, och för att det kändes som det enda möjliga alternativet. Jag mådde inte bra på min arbetsplats. Jag hade provat ett annat jobb och mått ännu sämre. Min kropp skrek på mig att sluta. Så jag slutade. Någon gång måste vi väl lära oss att lyssna på våra kroppar. Om inte förr så i alla fall senare.

Jag läste en skrivarkurs på folkhögskola, på distans. Sen läste jag en till. Jag började utbilda mig till rosenterapeut. Jag fick rosenbehandlingar och jag skrev och skrev och skrev. Jag vände och vred på allt jag hade varit med om. Allt jag var med om. Det var som att jag grävde en tunnel åt mig själv, skyfflade jorden bakom mig och byggde väggar som skulle hålla för trycket utifrån.

Jag har privilegiet att kunna leva på lite pengar så jag klarade mig utan att jobba mer än helger, och sen i mitt eget företag, på mina egna villkor, i flera år, något som för en (före detta) duktig flicka är att se som en stor bedrift. Jag är ganska stolt. Fast faktum är också att jag inte har känt att jag haft något val.

Inte om jag skulle fortsätta lyssna på min kropp, och var det något som jag lärde mig av att bli utmattad så var det just det: Att jag måste lyssna på kroppen. Att vi alla måste lyssna på våra kroppar.

Jag är fortfarande tacksam för erfarenheten.

Och tro det eller ej men när jag nu har fått tag på ett extrajobb har jag hittat en arbetsgivare som säger att den där utmattningen jag har varit med om är en viktig erfarenhet. Hade det inte varit för den hade jag inte fått jobbet.

Vad har du gått igenom som gjort dig starkare? Brukar du prata om det, eller väljer du att hålla det för dig själv? Har du provat att skriva om det? Om du själv har varit utmattad, brukar du berätta det för potentiella arbetsgivare eller bär du hellre på den vetskapen ensam? Om du är chef, hur tänker du om någon som du funderar på att anställa berättar att hen gått igenom en utmattning?