När jag började utbilda mig till journalist hade jag redan läst på universitetet i fyra år. Fyra år som till stor del tillbringades på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Jag skulle inte säga att jag vantrivdes där, inte alls, men när jag började på magisterprogrammet i journalistik kändes det som att jag hade hittat min plats. Jag befann mig bland likasinnade, vilket egentligen är lite förvånande med tanke på vilket spretigt gäng vi var. Jag fick Journalisten hem i brevlådan, den där tidningen som alltid hade kommit till min pappa och som jag aldrig hade ägnat något intresse handlade plötsligt om mig, och jag tyckte om det. Jag höll mig uppdaterad, jag lyssnade på radio, läste tidningar.
Jag åkte utomlands och frilansade, skrev längre reportaget, tänkte att det var det jag ville göra, för alltid.
Att börja jobba på lokaltidning var aldrig min plan, särskilt inte den lilla tidning jag var uppvuxen med. Men jag vande mig vid tanken, ett steg i taget. Det började som ett sommarvikariat, som sedan blev flera, och med tiden längre inhopp. Det var lärorikt och roligt, jag fick stilla min nyfikenhet varje dag på så många olika områden. Som lokalreporter hade jag mycket frihet, men också mycket ansvar. Jag har alltid varit bra på att ta ansvar, betydligt sämre på att sätta gränser och så gick det som det gick: Efter knappt två år på närmare heltid blev jag sjukskriven för utmattning, samma dag som jag skrev kontrakt om att bli fast anställd.
Redan innan jag blev sjukskriven hade jag slutat lyssna på radio, titta på tv-nyheterna och läsa andra tidningar än den egna. Jag konsumerade inte mer nyheter än jag absolut måste. Under åren innan sjukskrivningen krympte min värld från att innefatta hela jorden till att bara gälla en liten kommun i Sörmland. När jag väl blev sjukskriven krympte den ännu mer. Jag bodde på landet och jag höll mig där. Jag stängde helt av världen. Den fortsatte förstås att existera ändå, men den blev som en gammal tv-serie som jag slutat titta på: ibland fick jag höra om nåt som hänt eller sagts, av en kompis eller genom Facebook. Helst ville jag inte veta alls, och under flera år var den enda tidning jag läste Coops medlemstidning Mersmak.
Allt det där som hade känts helt rätt verkade totalt ointressant.
När jag blev erbjuden att bli uppsagd med fyra månaders betald men arbetsbefriade uppsägningstid tvekade jag aldrig att ta chansen – jag kunde inte se en framtid för mig själv inom journalistiken. Jag tog bort alla gamla arbetsprover från datorn, för vad skulle jag ha dem till? Jag visste inte vad jag skulle göra istället, men jag var helt övertygad om att jag inte skulle jobba som journalist igen. Och det kändes helt okej.
Det gick några år. Jag funderade på alternativen, och hur jag än vände och vred på det kom jag alltid fram till att det jag kunde få mest pengar för minst arbetsinsats var det jag var bäst på: att skriva. Så till slut, för några månader sedan, hörde jag av mig till en annan lokaltidning och frågade om de hade behov av frilansar. Jag började skriva igen, och jag insåg hur roligt jag tycker att det är, inte för att det är bättre betalt än andra jobb som finns tillgängliga utan för att jag verkligen tycker om att bygga berättelser med ord.
Det var aldrig yrket det var fel på, det var arbetsförhållandena.
Jag vet inte vad som väntar i framtiden, men jag vet att det finns alldeles för gott om underbemannade och dåliga arbetsplatser. Det är ett samhällsproblem, men det är vi som individer som drabbas hårdast. Jag tänker inte låta det drabba mig mer. Nu går jag min egen väg, delar upp min tid på flera ben och hoppas att de tillsammans kan bära mig. Som det känns nu kommer jag fortsätta att jobba som journalist, i någon form. För att det verkligen passar mig.
Hur passar det dig att arbeta? Finns det något som du släppt taget om men som sedan kommit tillbaka igen? Finns det något som det känns som att det är dags att släppa taget om, åtminstone för stunden?
PS. Titeln till det här blogginlägget har jag lånat av Ida Sundén, hennes text på samma tema hittar du här.
Livets vägar äro outgrundliga, eller vad är det man säger? Intressant att läsa om din väg 🤗