Rosen … vadå?

”Nej, det har ingenting med rosor att göra.” Det är ofta det första jag säger när jag berättar för någon att jag utbildar mig till rosenterapeut. Det är den enkla delen av svaret: att namnet kommer från Marion Rosen, den sjukgymnast som tagit fram metoden, inte av att vi använder rosor under behandlingarna. Det gör vi inte.

Sen blir det svårare. 

”Det är en beröringsterapi med en ganska subtil beröring men som kan gå ganska djupt mentalt.” Ungefär så brukar jag fortsätta min något stolpiga förklaring.

Om jag får chans att utveckla det vidare säger jag någonting om att det handlar om att skapa trygghet för kroppen att släppa på gamla spänningar, eller kanske att jag som terapeut tittar efter vilka muskler som är spända även om kroppen ligger i vila. 

”Det kanske låter flummigt men det är verkligen inte det”, brukar jag också ofta säga, utan att egentligen kunna definiera vad jag menar med den gränsdragningen. Och om någon frågar om det är samma sak som healing brukar jag säga att inom reiki – den healingteknik som jag uppfattar som vanligast i Sverige – så handlar det efter vad jag har förstått om att kanalisera energier: den som ger behandlingen öppnar upp för att bli en kanal för energier. I rosen kanaliserar vi ingenting. Faktum är att vi inte gör någonting: vi vill inte förändra någonting, det finns ingenting som är fel eller måste rättas till hos klienten. Det jag som rosenterapeut vill göra är att hjälpa klienten att bli mer uppmärksam på sin kropp, att bli medveten om spänningar som kanske är så gamla att de blivit en naturlig del av kroppens sätt att hålla sig och röra sig,  och att visa kroppen att den kan släppa på de där spänningarna nu – om den kan det: spänningar kommer ofta till som försvar och vissa försvar kan vi behöva ha kvar. 

Om jag får fortsätta min förklaring ännu längre än så säger jag gärna nåt om att vi genom att släppa på gamla spänningar kan uppleva helt nya nivåer av avslappning. Och att en kropp som har tillgång till större avslappning andas bättre, har bättre blodcirkulation och därmed större rörelseförmåga. Den blir mer levande, i ordets alla bemärkelser. Och att det allra vackraste med rosen, som jag ser det, är att den där fysiska rörelseförmågan också tar sig uttryck som ett större utrymme psykiskt. Fler valmöjligheter. Mer frihet. 

Så ibland säger jag att rosenmetoden är en terapiform för både kroppen och själen, en metod som kan gå bakvägen, genom kroppen, in till själen, som kan hjälpa oss att få fatt i de där minnena som vi inte ens vet att vi har – de vi inte kan prata oss in till, men som ändå sitter där och tar plats i våra kroppar. För tar plats gör de: allt vi är med om påverkar vår kropp, och alla känslor vi inte har möjlighet att ta hand om, eller ens känna, när de dyker upp, lämnar spår, ofta i form av stelhet. Men det är en hel text i sig. Eller flera. 

Nästan alltid säger jag att det har hjälpt mig väldigt mycket. 

Det har hjälpt mig väldigt mycket. Jag har mindre ont i kroppen, har fått kontakt med muskler jag inte ens visste fanns, och med känslor och minnen jag inte ens visste att jag bar på. Jag har fått större frihet. 

Även det kan jag tvärsäkert konstatera.