Vi är så matade med dem. I alla filmer vi ser, i alla böcker vi läser, eller i alla fall i de allra flesta, kommer vi fram till en plats i berättelsen där allt är bra. Alla gåtor får sin lösning, alla sår är läkta, relationer är antingen lämnade eller lagade. Vi kan vara lugna.
Men tänk om det finns frågor som inte har något svar? Sår som läker men aldrig helt försvinner, relationer som blir bättre men som fortsätter att utmana.
Hur många artiklar har du inte läst om någon som har ”hittat hem”. Som att just den platsen, den utbildningen, den relationen är en slutdestination. Jag undrar alltid vad som händer sen: Hur länge det där hemmet får vara ett hem och när nånting faller ifrån, faller sönder, eller personen själv helt enkelt går vidare, för kanske var det inte så bra som det verkade från början.
För livet ser ju inte ut så. Eller mitt liv gör det i alla fall inte: Det finns ingen slutdestination, inte så länge vi lever.
Alla som någon gång gått igenom en läkningsprocess – från en utmattning, av ett psykiskt eller fysiskt trauma, av djup sorg – vet att processen inte är linjär. Det är två steg fram, ett steg tillbaka, svängar hit och dit och emellan åt en loop som får det att kännas som att du är tillbaka där du började igen. Det är trassel och struktur, sorg och glädje, skratt och tårar, insikter och förvirring och sen samma insikt en gång till tre månader senare. Det är allt på samma gång, och samtidigt ingenting alls. Allting rusar fram, sen står det stilla.
Och om vi hela tiden fokuserar på det där abstrakta målet nånstans därborta i fjärran så är det risk att vi ägnar hela livet åt att önska att saker vore annorlunda. Att vi vore annorlunda. Risk att vi ägnar hela livet åt att vänta på att livet ska börja.
För är det inte de där svängarna, den där osäkerheten, de där stegen fram och tillbaka – alla den där sårigheten, trasslet, och oredan – som är livet?
Så låt oss skapa utrymmen där vi får plats med alla våra sår, och läkningsprocesser, all vår oreda och allt vårt trassel, allt mörker och alla ljusglimtar. Utrymmen där vi kan röra oss både framåt och bakåt, och där vi kan få vara alldeles stilla och bara vila om och när det är det vi behöver.
För mig är rosenmetoden en sådan plats. Skrivandet kan vara en annan.
Hur ser den platsen ut för dig? Har du människor att dela den med?