Efter en intensiv vecka vaknade jag häromdagen med en känsla av frihet: ingen förväntade sig någonting av mig just den dagen. Jag hade inga tider att passa och ingen jag skulle träffa. Sen insåg jag att den största friheten låg i att jag inte förväntade mig någonting av mig själv.
Jag låter det sjunka in en stund.
Sedan följdfrågan: Vad förväntar jag mig egentligen av mig själv? Idag? I livet? I vardagen?
Min slutsats är att de flesta av oss förväntar oss lite för mycket av oss själva. Inte så att jag tycker att vi ska gå runt och göra ingenting, men kanske måste vi inte göra så mycket hela tiden. Kanske kan vi få leva livet lite enklare? Lite friare?
Kanske kan vi få leva livet lite enklare? Lite friare?
När jag någon dag senare firade vårdagjämningen med en vän pratade vi om att sätta intentioner för det kommande halvåret. Det gav oss båda prestationsångest. Jag tänkte att jag behövde ta ner det, göra det mer konkret, enklare. Så jag ställde mig frågan: Vad vill jag ha av det kommande halvåret?
Direkt när jag hade formulerat den för mig själv kände jag att det var fel: jag vill inte ha någonting, inte kräva någonting. Inte förvänta mig någonting stort och grandiost. Så jag formulerade om det: Vad vill jag ge mig själv det kommande halvåret?
Det ord som dök upp när jag slöt ögonen var andrum.
Jag vill ge mig själv andrum.
Jag har inget konkret svar på vad det innebär, men när jag under de dagar som följt har stått inför ett val har jag vägt alternativen mot det där ordet, den känslan. Skulle det här ge mig mer andrum, eller är utrymmet större om jag gör så där? Det är som en kompassnål som kan visa mig i rätt riktning, och hjälpa mig att se när jag går åt helt fel håll.
Jag vill ge mig själv andrum.
Vad förväntar du dig av dig själv?
Vad vill du ge dig själv under det kommande halvåret?